Nördic Knitting

På hösten 1918 kom Lennart och Mary Wålstedt till vackra Dala-Floda i Västerdalarna, slog sig ner där, grundade en textilverkstad och räddade det svenska lantrasfåret.

Idag – 99 år senare – är det barnbarnsbarnbarnet Sonia Bush och hennes man Roger som spinner vidare i det gamla familjeföretaget.

Fjärde generationen av släkten Wålstedt.

Wålstedts garn är speciellt eftersom det spinns av långa fibrer från ryafår som ger det en särskild glans och styrka. Det var därför Lennart och Mary var så angelägna om att den svenska lantrasen skulle finnas kvar.

Vålberggarn i skiftande färger.

Men det är svårt att spinna långa fibrer i spinnmaskiner, så det krävs särskilda maskiner för att klara det. De maskinerna köptes från Tyskland på 1930-talet.
Det var förstås en katastrof när verkstaden sedan brann ner 1943 – mitt under pågående andra världskriget, vilket gjorde det omöjligt att ersätta de förstörda maskinerna eller skaffa reservdelar.

Lösningen blev i stället att bygga en mekanisk verkstad och laga maskinerna med egenhändigt tillverkade reservdelar. Som tur var så var Sonias morfar Lasse en riktigt kreativ och klurig (och dessutom förödande charmig) typ som hela tiden kom på nya uppfinningar – som den här spinnrocken gjord av ett cykelhjul.

Cykelhjulsspinnrocken funkar fortfarande!

Förutom att spinneriet fortfarande är fullt av Lasses fina uppfinningar kan man också fynda annat spännande som hamnat i gömmorna under gångna decennier. Som det fantastiska SAS-garnet från 1953 som Roger råkade ramla på uppe på vinden en dag.

Garnet är färgat i en underbar varmröd nyans och i så bra skick att det är som om det vore nytt. Och, jo det är till salu.

Bästa materialet till flygplansstolar är förstås ull
eftersom det inte brinner särskilt bra.

Många textilhantverkare och textilkonstnärer, som Märta Måås Fjetterström (som tillverkar mattor) och Alice Lund Textilier använder just Wålstedts garner.

De har också precis fått en beställning på garn av konstnären Helena Hernmarck som ska göra textila utsmyckningar till en jätteskyskrapa som ska byggas i New York. En av hennes bildvävar finns att beskåda på Dalarnas museum.

De senaste två åren har Wålstedts haft en tävling för formgivare av stick- och vävmönster. Förra årets vinnare blev en stickad väst som man kunde se utställd på Galleri Yamanashi i Gamla stan i Stockholm.

Den vinnande västen.

Man anordnar också årliga ull-SM och spinn-SM och i år sker det helgen 30 sep–1okt.

Wålstedts är också ganska ensamma om att göra z-tvinnat garn som man använder till tvåändsstickning – den speciella stickteknik som varit den vanliga i Dalarna i forna tider.
Sonia har provat, men föredrar när det går fortare att sticka!

Sonias tvåändsstickning går framåt, men långsamt.

Sonia och Roger brukar vara med på Syfestivalen på Stockholmsmässan i Älvsjö om man vill träffa dem och känna på garnet. Men det finns också en webshop.

Provlappar uppstickade av Våldbergsgarnet.

Lyssna på intervjun med Sonia och Roger här eller i din smartphone. Ljudet är lite svajigt denna gång eftersom vi var fyra runt mikrofonen och rummet vi satt i var lite för stort för skapa en bra ljudmiljö. Vi hoppas att ni har överseende med det!

Det finns två unika tvåändsstickade vantar på Dalarnas museum i Falun. Båda har tidigare daterats till 1600-talet. Den ena, så kallade Bornvanten, hittades i en slagghög vid Borns hyttegård under en utgrävning 1974, medan andra, Bergsfogdevanten, hittades i en husgrund i kvarteret Bergsfogden i slutet av 1980-talet.

Nu har de båda vantarna blivit kol 14-daterade – och du kan aldrig gissa vad som hände...
Den ena vanten visade sig visserligen vara lite yngre än vad man hade trott, medan man kunde konstatera att Bornvanten i stället var äldre – ända från 1500-talet!

Bornvanten ligger under plexiglas i golvet
precis där dräktuställningen börjar. Foto: Privat

Det finns en intervju med en av museets arkeologer på svtplay och en artikel från tidningen Dalademokraten om det nya sensationella fyndet.

Den nya dateringen gör Bornvanten till det äldsta tvåändsstickade plagget i Sverige och dessutom innebär det att tvåändsstickningen måste ha varit etablerad i Dalarna redan under 1500-talet eftersom vanten inte är något som en nybörjare kunnat åstadkomma – oerhört fint stickad och med frans. Så nu måste vi nog skriva om Sveriges stickhistoria också.

Anna-Karin Jobs Arnbergär verksamhetschef på Dalarnas museum, men även skicklig påsömsbrodös, hemslöjdskonsulent och spelman. Dessutom född och uppvuxen i Dala-Floda. Anna-Karin började redan som ung att samla dräktdelar och gamla, vackra textilier från trakten.

Anna-Karin älskar att både tvåändssticka och brodera påsöm.

Hon är väldigt generös med att visa sin samling och håller också kurser i påsöm för att föra kunskapen vidare. När vi besökte henne hemma i Dala-Floda tidigare i somras hade hon med sig en hel hög med godbitar som vi fick ~~dregla över~~ beundra, klämma och känna på.

Några av de läckraste påsömsvantarna i världshistorien!

På Dalarnas museum blev de förstås oerhört glada över att den gamla vanten visade sig vara äldre än man trott. Arkeologerna kommer så småningom att skriva mer om den unika Bornvanten och vad den nya dateringen innebär.

Varje påsömsbrodös har sin egen stil,
så blommorna skiljer sig åt på de olika vantarna.

Det är också möjligt att man kan gå vidare och låta undersöka fibern i vanten, en sådan undersökning skulle kunna visa var fåren som ullen kommer ifrån har gått och betat.

Kavelfransen längst ner på kanten gjordes också i flera färger.

Anna-Karin berättade inte bara om Bornvanten, utan också om den fantastiska textila skatt som folkdräkterna i Dalarna är. Hur kommer det sig att de blivit så speciella och levt kvar så länge just där?

Kvinnorna hade ofta halvvantar för att alltid kunna utföra jobb
och för att kunna vända bladen i psalmboken förstås.

Inte alla vantar var broderade utan många är också stickade i flera färger – gärna tre färger per varv.

Eftersom man inte ritade upp mönstret först kunde det visa sig att det inte
gick jämnt ut på varvet. Men det blir ju fint ändå.

De fina livjackorna hade gröna liv av vadmal och ärmar som färgades röda när de var färdigstickade.

Stjärnorna på de stickade ärmarna kallas rosor i Dala-Floda, precis som i Norge.

Eftersom man ökade antalet maskor per varv på ärmarna allteftersom blev också stjärnorna/rosorna större och större – därför stickade man ett nytt mönster för varje ny rapport.

De snirkliga bården mellan rosorna kallas för stege och var ett
smart sätt att dölja skarven som bildades mellan två strumpstickor.

Mönstret på ärmarna ser lite olika ut i olika socknar. Det finns också fantastiska jackor med påsöm i stället för stickade ärmar.

En bit av en ärm med mönster av akvilejor som är ett broderimönster från början.

Om du är sugen på att lära dig tvåändsstickning, påsöm och ullkännedom så startar en kurs med Anna-Karin Jobs Arnberg, Karin Kahnlund och Sonia eller Roger Bush från Wålstedts Textilverkstad som lärare i början av augusti.

Vi nämner också boken Tvåändsstickat av Birgitta Dardanell och Ulla Danielsson som fortfarande går att köpa.

Lyssna på denna härliga intervju med Anna-Karin i den smartphone eller direkt här i bloggen.

Nu tar vi lite semester från poddandet, men hörs snart igen! Under tiden hoppas vi att ni stickar så långsamt och krångligt ni förmår.

Det hela började med kärleken till ull.

Att får har en värmande effekt kan illustreras på många sätt.
Dessa betar utanför Östergötlands ullspinneri.

Som liten hade Ulla-Karin Hellsten gärna flossade ullstrumpor – och hon älskade sin ullfilt med kaniner. Så när hon och Börje Norberg flyttade till en gård utanför Ödeshög och fick en tacka med lamm i present började de skämta om att starta ett spinneri.

Ullspinneriet var från början en gammal lada som byggdes om.

Sedan fick de som av en händelse tips om maskiner som var till salu från ett spinneri som skulle lägga ner – och slog till. Och plötsligt hade de startat ett spinneri – Östergötlands ullspinneri!

Det är bara Börje som får sköta de gamla maskinerna som är från 1930- och 40-talet.

Medan många andra spinnerier tvingades ge upp och hela tekoindustrin i Svergie monterades ner så kämpade Ulla-Karin och Börje på och lyckades få sitt livsverk att överleva – även när konkursen var nära.

De gamla kardmaskinerna gör inte bara bra garn
de är vackra också!

Och ibland gick det så bra att de dansade på fredagarna för att fira!

Garnerna som tillverkas är döpta efter omgivningen, tretrådiga Renemo har fått namnet från byn och tvåtrådiga Visjöär döpt efter sjön – förstås.

Och om man som Johanne länge har gått och funderat på vad det är som gör garnet från Östergötlands ullspinneri så extra mjukt (det är ju inte det minsta superwashbehandlat!) så kommer här en bild på "hemligheten" som ger Börje sådana superkrafter när han spinner garn.

En Spinning Jenny –
den enda i sitt slag som fortfarande är i bruk!

Hemligheten går under namnet Spinning Jenny och är en maskin som uppfanns under industrialiseringen i 1800-talets England. En imponerande skapelse. Den Spinning Jenny som finns på Östergötlands ullspinneri är den enda som fortfarande används till produktion – men det finns några andra som står på museum.

Men har man ett eget garn behöver man också mönster till garnet och det är många namnkunniga formgivare som med förtjusning använt Ulla-Karin och Börjes mjuka garner – först och främst Britt-Marie Christoffersson och Ann-Mari Nilsson.

Ann-Mari Nilsson har gjort många fina mönster,
som halskragen med stjärnorna längst fram.

Den berömda dragspelsbaskern, som är gjord av...

Ebba Stålhandske, som gjort fler modeller och mönster
till Östergötlands ullspinneri.

Ebba Stålhandske skapade en riktig bestseller när hon stickade dragspelsbaskern.

Och Celia Dackenberg använde garn från Östergötlands ullspinneri till sin Sagornas stickbok och nya boken Kulturkoftor som kommer i höst är stickade i samma.

Förra året var Celias plagg från Sagornas stickbok
utställda på ullspinneriet.

Och gissa om Ivar Asplund använt en del Visjögarn i sin kommande bok med fina flätstickade mönster! (Vi har fått tjuvtitta).

Sin fina projektväska köpte Ivar när han besökte ullspinneriet.

Under sommaren har Britt-Marie Christoffersson haft sin utställning "Brodera på stickat" på ullspinneriet. Det var en spektakulär upplevelse att få se den.

Alla provlappar är faktiskt handstickade av Britt-Marie.

En spännande gjord kofta.

En rätstickad kofta med extra allt!

Inspirerande och imponerande!

Britt-Maries utställning lockade många besökare. Så många att garnet nästan sålt slut! Se hur tomt det är i hyllorna bakom Ulla-Karin och Börje...

De lovade dock att det kommer att fyllas på till hösten.

Vilken fantastisk gärning detta par har bidragit med!

Men ibland får kärleken till ullen stå tillbaka för att de ska få lite tid för varandra. Då åker de på dejt, bara de två. Samma dag som intervjun gjordes skulle de faktiskt iväg till något hemlig ställe på kvällen...

Lyssna på deras spännande berättelse om hur de fått sitt spinneri att överleva mot alla odds – om hur räddningen oväntat kom från Japan och vad Börje fick lära sig av en skräckinjagande man som hette Bertil Jonsson!

PS.Vi tror att vi talar för alla våra lyssnare när vi framför ett hjärtinnerligt tack till Ulla-Karin och Börje för att de träget fortsatt att spinna sitt fantastiska garn!

Silkesjackan på Nordiska museet. Foto: Mats Landin

Jomensåatte... vi verkar ha fastnat i 1500-talet denna sommar. Nu vänder vi ut och in på en kofta – eller florentinsk jacka som den egentligen kallas – från 1500- eller 1600-talet och synar den i sömmarna tillsammans med Magdalena Fick, som har flera gedigna textila utbildningar och nu jobbar på Skansens klädkammare.

Magdalena Fick har studerat silkesjackan ingående och
provstickat mönstret som hon kopierat.

För några år sedan fick Magdalena i uppdrag att dokumentera denna unika silkesjacka som finns på Nordiska museet i Stockholm. Hon ritade av mönstret, undersökte silkesgarnet som är omlindat med guldlan – en tunn, tillplattad metalltråd – och tog mått.

På baksidan syns långa flotteringar som inte har bundits. Foto: Mats Landin

Magdalena stickade också en provlapp i tunt silkesgarn med samma masktäthet som originalet. Kan ni gissa masktätheten? Svaret hittar ni i bildtexten under provlappen.

Provlappen är stickad i sysilke och har en masktäthet på 60 m=10 cm!

Jackan förvaras nu i samlingarna och finns inte att se på museet. Men vi har fått några bilder att visa och fler finns på digitalt museum. Där står det också att den har tillhört Maud Cronhielm-Törneros i Sörmland.

Är det någon textillärare som läser det här och vill
bedöma denna sömnad? Lämna gärna en kommentar!
Foto: Mats Landin

Mönsterstickningen slutar längst upp på axeln och ärmen, sedan är det bara vanlig slätstickning. Och sömnadsarbetet är inte särskilt skickligt gjort. Också det ett mysterium. Jackan måste ha varit ett lyxplagg – så varför låta en klåpare sy ihop den?

Det finns några fler exemplar av dessa fantastiska florentinska silkesjackor bevarade runtom i världen, på museum i London, Edinburgh, Glasgow, Boston, Florens och Nürnberg.

Denna jacka på Victoria & Albert museum i London har *någon* smygfotat under ett besök där. Men det finns bättre bilder på de två andra jackorna i V&A:s digitala arkiv.

En av silkesjackorna som finns på Victoria & Albert i London

Det är något av ett mysterium varifrån de kommer, vilka som har stickat dem, hur de är stickade och inte minst det guldomspunna garnet – varifrån kommer det och hur är det tillverkat?

Också denna jacka är stickad i guldomlindat garn, men med grön bakgrund.

Varför finns det inte fler jackor kvar och varför är de som är kvar så välbevarade? De har troligtvis använts som undertröjor och borde vara nötta. Och varför heter de nattröjor när de inte användes på natten?

Danska Maj Ringgard på Nationalmuseum i Köpenhamn har skrivit om liknande silkesjackor från 1500-talet som dock är reliefstickade likt skånska spedetröjor och inte flerfärgsstickade. Men ingen har skrivit om denna typ av silkesjacka med blommönster.

Eller jo, det finns ett kapitel i boken Sticka mönster av Inga Wintzell och i en Fataburen från 1942 har Gunnel Hazelius-Berg (som var med och hittade jackan) skrivit något på sidan 211.

Och på engelska finns de här böckerna, där en av silkesjackorna på Victoria & Albert museum är noggrannt dokumenterad: Seventeenth-century Women´s Dress Patterns i två delar av Susan North och Jenny Tiramani.

Så medan ni lyssnar på avsnittet om den stickade guldkoftan här eller i er smartphone ska vi skynda iväg till biblioteket och försöka få tag på den där gamla Fataburen som förargligt nog saknas i bokhyllan hemma.

Bara titeln gör att man vill ha boken – för vem vill inte sticka en kulturkofta?
Celia B Dackenbergs fjärde bok är, som de flesta av hennes tidigare böcker, en blandning av poetiska och fundersamma texter och fina stickmönster.

Celia stickade allt själv till boken, vilket tog två år!

Inspirationen kommer den här gången från kulturens värld, men även en känd bandyspelares kofta har slunkit med. Celia är en fantastisk berättare och det var spännande att höra historien bakom ett till synes så anspråkslöst plagg. Men det var en riktig turkofta – mer avslöjas inte här!

Det ser kanske ut som raggsocksgarn, men
är specialtillverkat av Östergötlands ullspinneri.

En fin liten barntröja uppstickad efter en målning av Carl Larsson visade sig vara något av ett mysterium. För hur är den egentligen gjord? Var det långa flotteringar på baksidan – eller var den kanske tvåändsstickad?

Sven med stämjärnet heter målningen,
trots att Sven håller i en morakniv och en dalahäst...

Celia tror att det kan ha varit Karin Larsson själv som gjort originalmönstret och kanske till och med stickat koftan. Celias eget mönster är lite moderniserat för att gå lättare att sticka.

Kanske är mönstret lite inspirerat av Halländska bingemönster?

Sista kapitlet i boken är en genre för sig: gubbkoftorna. Härligt grågrönbruna, med fickor, klassisk knäppning och raglanärm. Celia berättar om både lord Raglan och lord Cardigan (jo, de fanns på riktigt) och några andra gubbar som också haft koftor – som Kurt Cobain!

Har man en sådan här kofta får hösten gärna komma!

Det är koftan till höger som är en kopia av Kurts kofta. Dock inte stickad i akrylgarn som origialet troligtvis var. Och trots akrylen gick den koftan ändå på auktion förra året för 137 000 dollar...

Nu kan man sticka en själv i stället. I riktigt lyxigt garn och ändå kunna känna sig nöjd med att det blir så HIMLA mycket billigare! Ja, det betalar ju även för boken med mönstret i.

Vissa dagar behöver man verkligen en sån här kofta.

Det är förstås inte bara gubbar som gillar den här sortens kofta. Många pappor och pojkvänner har fått "låna ut" sina bekvämt stora, mysiga koftor.

Johanne fick låna en av gubbkoftorna från Celias bok och lämnade högst motvilligt tillbaka den – men den skulle ju vara med på bokkalaset på Litet Nystan nästa dag.

Det är alltid många som tycker att det är kul med bokkalas!

Vi har fått tre exemplar av Kulturkoftor (Norstedts förlag) att tävla ut. För att vara med och tävla ska du svara på frågan: Var någonstans i världen befinner sig Heléne Wallin medan Johanne är kvar i Stockholm och provar kulturkoftor?

Lämna svaret i en kommentar till detta inlägg, senast den 23 september.

Svaret får ni förstås om ni lyssnar på intervjun med Celia – både trevligt och lärorikt om en får säga det själv...

Efter sommarens semestrar sammanstrålade Johanne och Heléne i ett trevligt buskage på Södermalm i Stockholm för att ta en bedårande (nåja) selfie till Instagram.

Samtidigt undrade vi om det fanns några önskningar om vad vi skulle ta upp i podden. Det fanns det!

Därför har vi nu spelat in ett önskeavsnitt där vi tar upp en del av frågorna vi fick.

Borntoknit och Entill som vi heter på Instagram.

Fast först rapporterade Heléne lite från sin fjärde (!) Shetlandsresa som hon gjort i början av september. För första gången fick hon komma ut och vandra lite och komma närmare naturen. Men annars var det lite same old, same old. Och det är verkligen inte fy skam.

Wilma Malcolmsons provlappar (flämt!)

Varför ändra ett vinnande koncept, som man säger?

Så det blev ett besök hos färgmästarinnan Wilma Malcolmson. Hon håller tydligen kurser i färglära och en sådan skulle Johanne verkligen vilja vara med på. För man kan aldrig lära sig färdigt om färger. Se där vilket bra ordspråk att brodera för den som känner sig hugad.

Wilma med barnbarnet Terri som också stickar. Förstås.

Om man inte kan åka till Shetland kan man i stället följa Wilma och hennes dotterdotter Terri på Instagram, där de heter @wilmadesigner och @terrilaura.

Vi fick en fråga om vi hade några drömprojekt och medan Heléne stickar vidare på sin dröm Mary Tudor av Alice Starmore drömmer Johanne om att någon gång sticka en riktigt tunn och traditionell Shetlandssjal. Gärna med ett mönster av Livets träd som på bilden nedan.

En sådan här sjal används ofta som dopsjal.

Inte undra på att de går under namnet Heirloom Shawl eftersom de bara måste bli en släktklenod när de är så här vackra – och långsamma och krångliga att sticka...

Vi nämner också Bousta Beanie, som är årets mönster till Shetland Wool Week och designat av Gudrun Johnston.

Problemet var storleken.

Sedan kommer vi till kapitlet misslyckanden.

Heléne har haft problem med Stephen Wests sjal Daybreak och Johanne har misslyckats med sjalen Waiting for Rain eftersom kantmaskorna blev för strama. Tips någon?

Ett litet smakprov från Craft Camp.

Vi har förstås rest en del under sommaren. Heléne till Estland för att vara med på Craft Camp för andra gången (ja, varför ändra ett vinnande koncept?) där hon lyckades komma med på inte mindre än fyra stickkurser. Det fanns inte fler, annars...

Johanne har återigen varit i Italien och orkar inte ens räkna efter vilken gång i ordningen det är (varför ändra etc...)

Det blev inte mycket stickat, men ett besök i både garnaffären Campolmi Filati (där hon blev igenkänd av en svensk stickare!) och på Palazzo Pitti där det finns ett par stickade silkesstrumpor från 1500-talet (nähä). De kan vara svåra att hitta, men ge inte upp.

Första gången aviga maskor finns på ett stickat plagg.

Vi firade båda två midsommar i Dalarna, för Johanne var det första gången och bäst av allt var att hon fick låna en dräkt! Från Dala-Floda. På Instagram kan det hända att det finns en liten film av när hon fick vara med och resa majstången.

Fira midsommar i dräkt i Dalarna. Check!

Teststickat har vi gjort båda två och Heléne har dessutom anlitat teststickare. Mer om hur det gick kan ni läsa om i hennes blogginlägg från 2014 som heter Tack och förlåt! Spoilervarning: det gick lite sådär...

Sist men inte minst var det någon som önskade få veta mer om Paul McCartneys får. Jo, det är sant.

Nu har Johanne inte fördjupat sig jättemycket i vilken ras det kan ha varit (lättnadens suck något?) men det finns en fin bild på ett skivomslag från LP:n RAM som kom ut 1971 om någon vill se hur de såg ut.

Ram betyder bagge.

Johanne har (under tiden som tonåring) mer funderat på om man skulle kunna sticka en tröja inspirerad av omslaget. Orangegul med zickzackmönster på kanterna. Vad tror ni?

Det var faktiskt Pauls får som fick honom och Linda att bli vegetarianer. Mer om det hör ni i podden.

Jo, det kan vara svårt att avgöra vem som är gulligast.

Om ni vill gå på kurs för oss båda så kom på Höststickning på Åsundsholm den 21-22 oktober. Det blir både Färglära för stickare och Sticka med flera färger och klipp! Mer information hittar ni här.

Det kan också finnas någon plats kvar till Färglära för stickare i Stockholm den 30 september. Mejla johanne.landinATgmail.com (byt AT mot @)

Här kan du lyssna på avsnittet!

Vilken bokhöst! Det är nästan inte klokt så mycket bra det kommer nu.

Först ut var ju Celia som berättade om sina Kulturkoftor i avsnitt 61. Och i det här avsnittet har vi samlat ihop en stor härlig hög nya böcker. Sen är det ju ännu fler att se fram emot längre fram i höst.

Men här är böckerna vi pratar om i det här avsnittet:

Hazel Tindall's webbsida

Böcker som J&S säljer

Shetland Wool Week Annual 2017

Trollenwol

Marie Wallin North Sea

Marie Wallin Shetland

Här kan du lyssna på avsnitt 63:

Hej från Heléne och Johanne!

Tänk att Nördic Knittings bästa Starmore-kompis Ivar Asplund har författat en stickbok med fina flätmönster.

I två års tid har han stickat och stickat och nu är den äntligen klar! Vi är kanske lite partiska, men det är faktiskt väldigt snygga mönster i boken. Både enkla och lite krångligare. Den här vändbara halsduken är perfekt för nybörjare, till exempel. Och rolig att sticka.

Halsduken Vrid & vänd
Foto:Tina Axelsson

Barntröjan Pil stickas med vridna maskor och är nog något för lite mer tålmodiga stickare. Men egentligen inte svår.

Barntröjan Pil är en liten pärla.
Foto:Tina Axelsson

Och så här nöjd såg stickboksförfattaren själv ut när han kom för att bli intervjuad i podden på självaste boksläppardagen.

En av fördelarna med att ha en stickpodd och få besök av stickboksförfattare är att man får prova en del av plaggen i boken för att se om man passar i dem.

Mössmodellen heter Sniskan och fuskpolon som Johanne
har fått låna är en av Ivars egna favoriter i boken.
Foto: Elise Florman

Mössan Sniskan har en lite annorlunda fläta som sticker iväg åt ena hållet.

Det här är Johannes favorit i boken – en kofta som borde fått heta Johanne, men som fått namnet Endräkt...

Otroligt snyggt flätmönster!

Samma dag som intervjun gjordes var det boksläppskalas på Litet Nystan och det har nog aldrig varit så knökfullt i butiken tidigare. Det var kö ut på gatan. Värre än Systembolaget en fredagseftermiddag.

Man skulle kunna säga att alla var där, men alla var faktiskt inte där. Heléne var, till exempel, inte där för hon var ivägskickad på konferens med jobbet.

Lyssna på podden och lämna ett svar på frågan i kommentarerna nedan om du vill vara med och tävla om ett exemplar av Ivars bok Sticka flätor (Bonnier Fakta).

Det råkar finnas några platser kvar på Johannes kurs i färglära för stickare lördagen den 4 november. Mejla till johanne.landinATgmail.com (byt AT mot @) om du vill veta mer!

Stoppa pressarna! Nu skriver vi om svensk stickhistoria. Det är Erika Nordvall Falck som upptäckt att stickning i Norrbotten omnämns redan 1673 i en skildring av Johannes Schefferus i praktverket Lapponia.

Erika med vantstickning efter intervjun.

Det brukar ju sägas att stickningen kom till Sverige med holländska Magna Brita Cracau som gifte sig med en rik bonde i Halland. Också det var på 1600-talet. Och att stickningen sedan spreds över resten av landet från söder till norr.

Vantar från Arjeplog

Men antagligen kom stickningen samtidigt till många olika ställen i Sverige där man hade utländska kontakter, längs kuster och på öar. Så även i Norrbotten har man stickat sedan 1600-talet – eller tidigare.

Vantar från Karesuando.

Erika Nordvall Falck har själv en fantastisk samling med gamla vantar och har gjort beskrivningar till flera av dem. Just nu turnerar en utställning som hon satt samman av vantar från sin samling runt i Sverige – den har varit ända nere i Landskrona.

Också en vante från Karesuando.

Så varför den inte nått huvudstaden kan man fråga sig – i synnerhet såsom boende i huvudstaden och specialintresserad av vantar. Det borde finnas gott om lokaler där utställningen Marknadsvantar skulle kunna visas *kastar menande blickar i riktning mot Nordiska museet*...

Vad säger ni? Ska vi göra ett upprop?

Vante från Jukkasjärvi/Vittangi

Erika berättar också om Teres Torgrim (som råkar vara hennes pappas kusin) som såg till att dokumentera vantar från 1600-talet när kyrkan i Jukkasjärvi skulle byta golv 1947. Hör allt spännande Erika tagit reda på genom att läsa arkivmaterialet på Riksantikvarieämbetet. Hon har förstås också pratat med Teres medan hon levde.

Vante från Jukkasjärvi av Teres Torgrim.

Om ni visste hur länge vi önskat få intervjua Erika Nordvall Falck i podden!
Nu måste vi fira att det äntligen blev av med att lägga upp och sticka några nya vantar.

En rekonstruktion av en vante som
fanns i kryptan i Jukkasjärvi kyrka.

Erika är en mästerlig berättare med något av en sagoröst och hon förtäljer inte bara vår nya stickhistoria utan också gripande historier om stickerskor som varit verksamma i Norrbotten, som Skaite-Maria och Porjusgumman.

Mönstret kallas kaffeböna och brukar stickas
i Jokkmokk men denna vante har Karesuandofärger.

Så ta fram stickningen, lyssna och njut!

Nu var det ett tag sedan både Heléne och Johanne träffades. Så det blev en extra rolig timmes prat om vad vi gjort, vad vi sett och vad vi tänkt på sen sist vi sågs.

Heléne var inbjuden som lärare en eftermiddag på symposiet Sticka Retro i Linköping. Det var kurser och föreläsningar kring en samling stickade prover, skisser och modeller från 1940- och 50-talen som finns på Östergötlands läns museum.

Fantastiska broderier på dessa vantar, eller hur?

Mönstersamlingen har tillhört Hemslöjden i Östergötland och varit i produktion och till försäljning i Hemslöjdens butik på 1940- och 50-talen. Tyvärr verkar samlingen inte finnas tillgänglig på Digitalt Museum.

Johanne har varit på resa till Skottland, närmare bestämt till Inverness och Loch Ness Knit Fest med en svensk grupp stickerskor. Det lät som om de haft det oförskämt bra. Tänk bara att ha fått träffa (och gå kurs för!!!) Hazel Tindall - vår stora idol uppe på Shetland.

Hazel i en av sina otroligt snygga oktröjor

Det är Hazel som är en av damerna bakom stickfilmerna man kan köpa på DVD. Kolla hennes webbsida Hazel Tindall. (Sticka hennes mössa Shwook - det är otroligt kul, hälsar Heléne).

Meg Rogers på Loch Ness Yarn Fest

Dessutom hann Johanne med att intervjua Meg Rogers från The Birlinn Yarn Company, Yttre Hebriderna. Hennes får åker båt mellan öarna och deras ull spinns till utsökta garner. Missa inte den korta intervjun som är insprängd i avsnittet. runt 8 minuter in.

Smånystan var en stor grej på Loch Ness Knit Fest.

Johannes fynd från Loch Ness Knit Fest var många smånystan av JC Rennie-garn. Vi pratar om varför det känns lyxigt med nystan om 10 gram.

Väl hemma igen var det dags för höstens Sy- och hantverksfestival på mässan i Älvsjö, Stockholm.

Kolla vem som hamnade på omslaget!

Johanne höll flera uppskattade workshops och träffade många poddlyssnare, vänner och bekanta. En intensiv helg på en betydligt större festival än i Inverness!

Johanne, Mameluck 2.0 och Maja

Bland annat kom Maja förbi medan Johanne stickade på Mameluck 2.0 (som Maja designat). Vi pratar såklart om "mameluck-upproret" i podden.

Vill man åka till Estland i sommar och är sugen på Nordiskt sticksymposium ska man hålla koll hos Gavstrik. Det har inte kommit ut mer info än datumen, så det finns inget program eller möjlighet att anmäla sig ännu. Veckan efter och bara någon halvmil bort arrangeras Craft Camp för femte året i rad. Anmälan öppnar 1 december!

Andra saker som nämns är Martina Behms nya sjalmönster, en viss fladdermusmössa, The Bat Lady, fårforskning och Jade Starmores spellista "Glamourie" på Spotify (du måste vara inloggad för att kunna söka fram spellistor).

Och så blir det en Mysteriestickning även i år! Mer info kommer snart!

Lyssna på avsnitt 66. Roliga timmen här eller i din mobil.

Ibland när man får frågan om vad man önskar sig så kommer man inte på en enda grej. Eller hur?

Men lugn, bara lugn. Nördic Knitting är ständigt redo att komma till undsättning.
Vi vet vilka saker ni behöver som ni kanske inte ens vet om själva!

Johanne kan till exempel tänka sig ett gäng får på bakgården.

I detta avsnitt listar vi allt det mest nödvändiga för en nybörjarstickare, berättar vilka stickor, garntillbehör och andra hjälpmedel den lite mer erfarna stickaren kan samla på sig och vilka saker man kan unna sig när man redan har allt det andra. För stickning är självklart en materialsport!

Ett användbart armband för alla som handarbetar.

Om du vill ha hela listan som en pdf via mejl kan du mejla oss på nordknitATgmail.com (byt ut AT mot @)

Och om du i fortsättningen vill få våra nyhetsbrev för att hålla koll på vad vi har för oss (om någon av oss har kurs någonstans, till exempel) går det också bra att anmäla det i mejlet.

Sedan är det bara att bocka för det du önskar dig och mejla listan vidare – till tomten kanske!

Behöver vi ens skriva upp garn på listan?

För den som vill förbereda sig inför året mysteriestickning kommer här en liten lista på sådant man kan behöva skaffa i förväg.

Två nystan (50 gram) tunt ullgarn med en sträckning på ca 400 m/100 gram, så kallat fingering weight. Tänk färger som är lite julaktiga, som rött och vitt, grönt och vitt eller svart och vitt om du inte gillar så mycket färg.

Två rundstickor, 40 cm långa, en 2 mm och en 2,5 mm. Fem strumpstickor 2,5 mm.

Pärlor (lite större, ca 3,8–4,5 mm i diameter) vita och röda eller vita och mångfärgade.
En väldigt tunn virknål att trä pärlorna på garnet med.

Dessa passande pärlor finns på Panduro Hobby.

I år sätter vi igång omkring Lucia för att kunna vara klara till jul!
Mönstret kommer precis som förra året att finnas på Ravelry och det blir fyra delar.

Och här kan du lyssna på avsnitt 67 med det passande namnet Önskelistan!

Nu är det dags att sätta stickorna i garnet och börjar sticka.

Mönstret hittat ni här på Ravelry, och bilder och instruktioner kommer att finnas här på bloggen. Ställ frågor i kommentarsfältet eller i vår grupp på Ravelry. Det blir sammanlagt fyra delar.

Det kommer att finnas valmöjlighet bland mönstren även i år, så många mössor kommer att se olika ut när de är klara. Det finns också två olika storlekar på mössan att välja på.

Målet är att mössan ska vara klar till jul eftersom den har lite jultema. Särskilt om man väljer att blinga den med en massa pärlor. Ju mer desto bättre! Men den blir också fin utan pärlor.

Det kommer också att finnas bilder på instagram, där Johanne heter Borntoknit och Heléne heter Entill.

Hoppas att många vill vara med och sticka!

Första delen av mysteriemössan, själva kanten är kanske klar nu – trots allt julstök.

Det fanns tre varianter av kanter att välja på. Den översta i vinrött och vitt är en dubbelvikt kant med picotudd, den understa i mörkgrönt och vitt är mönsterstickad med två färger i rätstickning.

Den i mitten är också mönsterstickad i rätstickning och den är faktiskt resultatet av en felstickning, men så blev den ändå ganska söt, så det fick bli ett eget mönster!

Att mönstersticka i rätstickning är en teknik som Alice Starmore ofta använder, till exempel i muddarna på sin fantastiska tröja Henrik VIII.

Det är inte svårt att sticka, men ganska pilligt. Vartannat varv stickas rätt och vartannat varv stickas avigt på rundsticka – för att resultatet ska bli rätstickat. Det knepiga är att hålla i två färger medan man stickar avigt.

Resultatet blir så snyggt – verkligen värt allt extra besvär ! Och dessutom blir det en lite tätare och varmare kant på mössan.

Nu kommer del 2.
Men det är inte för sent att hänga på om man vill mysteriesticka med alla oss andra nördiga stickare! Mönstret finns på här på Ravelry.

Så kul och spännande stickåret 2017 har varit. Vi fick vara med och skriva om Sveriges stickhistoria, åka runt och hålla kurser, sticka en massa och spela in inte mindre än 24 poddavsnitt.

På Ullmarknaden i Österbybruk i augusti lyssnade vi på textilexperten Gunilla Jönsson som delade med sig av sina bästa tips för hur man ska tvätta och vårda sina ullplagg – och nu delar vi hennes tips vidare i detta avsnitt. Lyssna och lär!

Men vad har vi stickat under året?

Islandströjan Weatherman

Heléne har stickat världens vackraste islandströja i Plötulopi. Den heter Weatherman.

Stephen Wests sjal

Hon har också njutit av att sticka Stephen Wests sjal Exploration Station– två gånger till och med.

Kate Davies slipover Machrihanish

Plus en slipover i Fair Isle-mönster och garnet Shetland Heritage, som känns lite märkligt att sticka med. Machrihanish heter den.

En Starmore är förstås obligatorisk.

Heléne har börjat på Alice Starmores Mary Tudor efter att ha samlat ihop garn till den under många år.

Bogbean heter färgen som inte är lika mörk som på bilden.

Johanne gjorde det bekvämt för sig och skickade efter ett kit från Virtual Yarns till Eala Bhan. Men har inte heller hunnit så långt.

Frisyren heter "Sommarstuge-style"

Tröjan från Lerwickär inte heller klar... (Mönstret är från Uuve Snidares bok Fiskartröjor och Shetlandsgarnet kommer från Gunnel Melchers.

En till sjalkrage. Matchad med giftiga blommor!

Men sjalkragen som påbörjades för två år sedan blev klar lagom till att det blev lite varmare i somras. Johanne försökte använda sina foto-skills hon lärde sig på Majas fotokurs en helg i Värmland i maj – som Heléne också var med på.

När man anstränger sig ordentligt kan det bli så här fint!

Vi har även varit på Sätergläntan under en fantastisk vecka. Heléne var mycket förtjust i sitt rum i en gammal fäbod.

Helénes fönster.

Och så hade hon gärna tagit en annan lärare med sig hem – Nancy Bush från USA.

Nancy hade kurs i estnisk spetsstickning.

Johanne hade hellre tagit med sig några av fåren...

Får som förstår vikten av att posera är bra!

För att önska alla en riktigt GOD JUL så tävlar vi nu ut fem fina klappar till våra lyssnare.

Den finaste klappen är ett sockmönster av Anna Friberg, också känd som Yarnesty, och tillhörande handfärgat garn av Limmo Design. Mönstret heter Sankta Lucias sockor.

Mönstret är inspirerat av vävtekniken daldräll.

Johanne har dessutom städat i sin bokhylla och hittat fyra böcker som också går att vinna. Två ex av Sticka sjalar, halsdukar & lite till av Erika Åberg och Stickad vinterfröjd för barn av Sanna Mård Castman.

För att var med och tävla ska du dela denna bild på Instagram, tagga den #Nördicknittingsljudklapp och berätta vad du vill höra mer om.

Du hittar bilden på våra respektive instagramkonton: Johanne heter Borntoknit och Heléne heter Entill. Tävlingen pågår fram till annandagen (26 december 2017).

Och medan du kanske stickar på nya mysteriemössan går det bra att lyssna på senaste avsnittet av Nördic Knitting. Hoppas att det märks att vi har jobbat mycket med att göra ljudet bättre under året som gått.

Gott Nytt Stickår önskar vi!

Nu blickar vi framåt!

Nu är en del klara med andra delen av årets mysteriemössa. Och då ser det kanske ut så här om man valde att göra den mindre varianten av snöflinga.

Eller så ser det kanske ut så här om man valde att göra den STÖRRE varianten av snöflinga.

Om man valde att sätta dit pärlor så blir det så här fint. Men det är väldigt pilligt – det kan vi hålla med om, trots att vi älskar långsam och krånglig stickning.

Och här är två varianter till med den lilla snöflingan och två olika nederkanter. En picotkant och en rätstickad kant.

Nu finns del 3 på Raverly för alla som redan är klara och har väntat på att få sticka vidare. Men stressa inte om du inte hunnit så långt. Efter jul blir det mer ledig tid att sticka! Och har du tur kanske du får en massa mjuka paket av tomten.

Sticka lugnt!

Om man har hunnit sticka något mitt i julstöket så kan mysteriemössan se ut så här nu, till exempel

Mysteriemössa del 3 klar

Johanne valde att sätta röda pärlor ytterst på julgranens grenar.

Och vita pärlor på snöflingorna.

Men sedan fick hon lite feeling, rotade fram mer favoritgrönt garn från Madeline Tosh (Cocteau) och en massa flerfärgade pärlor och stickade en mössa till!

Del tre är inte helt klar ännu, men det blir ganska kul med en riktigt pyntad gran. Och så var det bra att få användning för pärlorna så att pärlsamlingen minskade något – även om det var marginellt.

Hoppas att allt har gått bra med stickningen hittills! Nu finns del 4 för alla som är sugna på att bli helt färdiga.

God jul önskar Johanne och Heléne

Efterfrågad och efterlängtad – äntligen kan vi presentera drottningen av tvåändsstickning: Karin Kahnlund (*spelar en liten fanfar*).

Vi har tvåändsstickat i Sverige sedan 1500-talet – det finns bevis i form av en vante på Dalarnas museum i Falun. (Allt om den kan man lyssna på i avsnitt 58 av podden).

Karin Kahnlund + tvåändsstickning = sant

Karin upptäckte denna speciella stickteknik när hon var i 20-årsåldern och det har varit hennes stora kärlek sedan dess. Hon älskar fortfarande att upptäcka nytt med denna traditionella teknik – för i varje liten by i Dalarna kan man ha hittat på något eget sätt att göra.

När Karin ska ha extra roligt stickar hon tvåändsstickning. Men hon stickar annat också – och lär ut till andra. Det är Karin Kahnlund som tagit fram den fantastiska kursen på HVskola som heter Stickresan (och som Johanne har gått).

Ett imponerande stickbibliotek!

Under stickresan får man lära sig om sticktraditioner i olika delar av Sverige – från Skåne till Norrbotten, via Halland, Gotland, Dalarna och Hälsingland.

Karin samlar även på gamla dräktdelar och stickade plagg.

Karin har bott i Leksand, men nu finns hon i Stockholm och har skapat ett eget garnparadis i en källarlokal vid Islandstorget (som man lätt tar sig till med tunnelbanan).

Hit kan man få komma på fortsättningskurs i tvåändsstickning varannan tisdag jämna veckor kl 13-16 och 18-21. Det är bara att anmäla sig för att vara säker på att det finns plats.
Det finns mer information på Karins hemsida – Uppstickaren.

En fullkomligt fantastisk färgprakt! Bara att välja. Bara...

Hon säljer också Shetlandsgarn från Jamieson´s spinneri – så kallat Spindrift som finns i 220 färger. Karin har cirka 200 färger i sina välfyllda hyllor.

Det går att köpa boken på Karins hemsida.

Karin har gjort en stickbok med inspiration av en gammal bok som heter Svenska mönster. Karins bok heter Sticka efter svenska mönster och finns fortfarande att få tag på.

Den innehåller fina flerfärgsmönster i olika svårighetsgrader.

Karins dotter Anna fick vara modell trots tandställning.

Karin brukar också vara lärare på Sätergläntan och på olika stickstämmor och andra stickevenemang.

Och i sommar arrangerar hon och Sanna Thors Sköld en egen stickstämma på Biskops Arnö folkhögskola (nära Enköping) den 24–27 juli med många spännande kurser. Till exempel kommer underbara Wilma Malcolmson från Shetlandsöarna – men även Heléne och Johanne ska undervisa i, till exempel, flerfärgsstickning, färglära, om ravelry och att sticka på engelska och att sticka med pärlor.

Om inte alla platser redan är slut så kan man anmäla sig här.

Karin stickar alltid med en utsökt hög masktäthet.

Lyssna på när Karin berättar om sitt stickliv här eller i din smartphone.

I Norge har stickningen ett helt annat anseende än här. Det är inte bara ett mer älskat hantverk, utan verkar bli sett lite mer som kultur och inte bara som en hobby.

Köp om du hittar!

I slutet av 90-talet kom norska stickdesignern Solveig Hisdal ut med sin enda bok med mönster – men vilken bok! Den översattes till svenska några år senare och Dikt i maskorhar nu blivit en riktig raritet som går för ganska höga priser om man lyckas hitta den någonstans till salu.

Solveig stickar inte så mycket själv,
men är en mästare på att göra mönster.

Solveig Hisdal jobbar egentligen som designer på företaget Oleana som firade 25-årsjubileum förra året och gör vackra mönster till plagg som maskinstickas. Hon inspireras av gamla norska folkdräkter, kurbitsmålade möbler och sidentyger och skapar mönster med färger, pärlor och söta picotkanter.

Johanne i tröjan med lövmönster från Dikt i maskor.

Ungefär samtidigt som Dikt i maskor kom boken Norsk strikkedesign ut på engelska (utgiven av ett amerikanskt förlag) med en mönstersamling gjord av många olika norska mönsterformgivare.

Solveig Hisdal bidrar med mönster även till denna bok, men det är kanske Kari Haugens insvängda jacka med broderier man minns mest. Figurformad, flerfärgsmönstrad och med massor av broderier – ett konsthantverk i barockstil!

En skapelse som antagligen tar flera år att göra...

En annan norsk bok man gärna vill ha i sitt stickbibliotek ärHåndplagg till bunader och folkedrakterav Heidi Fossnes. Den innehåller vantmönster från olika regioner i Norge, i olika tekniker och är en riktig soffbordsbok (som man säger).

En nyare bok som är betydligt lättare att få tag i är Kari Hestnes biografi över sina 30 år som stickdesigner. Strikkepoesi – 40 inspirerande og fargerike plagg bjuder både på en samling mönster hon har gjort, berättelserna bakom och historien om hur hon funnit sin snirkliga stickbana genom livet.

Ny norsk poetisk stickbok.

Ja, norska stickare verkar bli nästan lyriska så fort de kommer i närheten av garn. I vilket annat land skulle man komma på tanken att sticka hela texten till en författares nationalepos?

Skulle vi svenskar ens få idén att sätta stickorna i ett verk av Strindberg? Nä, skulle inte tro det.

Kari har levt ett spännande stickliv.

Men när Ibsens verk Peer Gynt skulle fira 150-årsjubileum förra året gjorde en norsk stickare ett upprop för att få hjälp att sticka upp pjäsen i sin helhet på ett antal tröjor – 574 stycken närmare bestämt. I oktober skulle de vara klara för att kunna ha en utställning i Bergen.

Och nästan samtliga har lagt upp bilder på sina färdiga alster på denna sida: www.peergyntgenseren.no

Vilket mästerverk! Snacka om att sticka poesi på riktigt. Hur galet det här projektet kan anses vara kan ni nu diskutera i smågrupper. Men lyssna först på avsnittet här eller i din telefon.

Leili Mänder har kontot Lagninsgaktivisterna på Instagram med intressanta och lärorika inlägg.
Nu bjuder hon Nördic Knittings lyssnare på sina bästa tips och berättar om spännande lagningar hon har fått göra.

Leili Mender med en älskad, lagad kofta.

Nu kanske du invänder att en lagning kan väl inte vara särskilt spännande. Men visst kan den!
Att syna ett plagg i sömmarna kan berätta plaggets historia. Och varför låter man laga en tweedkavaj som håller på att falla sönder? Vad har gjort den så älskad?

Och det mest spännande med lagning är förstås att komma på hur den bäst ska göras. Det är ett riktigt detektivarbete ibland att hitta rätt garn till den trasiga ulltröjan, den finaste lappen att sy på stället som nötts sönder.

En fin 1940-talskofta som var full av hål.

När Leili fick denna fina fyrtiotalskofta med lusemönster var den hårt åtgången av malar. Nu har hon lagat den så skickligt att det nästan inte syns.

Lagningen är nästan omöjlig att upptäcka på lite håll.

I de största hålen har hon stickat i en liten lapp med gammalt garn hon hittat på en loppis.
Det gör man bäst med en gammal stoppapparat.

Johanne köpte ett gammal syskrin där det fanns en stoppapparat.

En stoppapparat är lite som en vävstol i miniatyr, där man kan väva en fin lagning direkt i hålet på plagget.

Tur att bruksanvisningen fanns kvar!

Det är lite enklare att laga en trasig mudd. Bara att sticka en ny!

En ny mudd kan rädda en gammal tröja.

Att laga snyggt är en konst!
Och nu börjar det till och med bli lite trendigt med synliga lagningar.

Leili berättar också hur man ska göra med fläckar för att bäst få bort dem.

Vill du träffa Leili så kommer hon att vara på Antikmässan 15–18 februari i Stockholm. Du hittar henne i montern C 13:39 i utställningen "Textila spår" där hon visar hur man lagar kläder och stoppar strumpor.

Men lyssna först på avsnittet med Leili där hon bjuder på sin värdefulla kunskap och berättar om hur man bäst lagar, vårdar och tvättar sina textilier.

Äntligen tar vi itu med vårt förhållande till den ikoniske stickaren och textilkonstnären Kaffe Fassett.

På helgens Syfestival hittade Johanne ett gosigt mohairnystan som Kaffe komponerat färgerna på.

Heléne hittade en av Kaffes kålkuddar -
ett kärt återseende!

Det första man tänker på när man nämner hans namn är förstås FÄRG, eftersom han är ju en mästare på att få sina stickningar, broderier och lapptäcken att lysa och skimra.

Men den här kudden av Kaffe
är nästan ännu maffigare!

Det andra man tänker på är ju hur hans namn egentligen ska uttalas... Och hur många visste att han egentligen hette Frank– upp med händerna!

På webbsidan Kaffe Fassett Studio finns mycket information och, inte minst, bilder och videor att njuta av.

I avsnittet råkar Heléne, som är erkänt svag i huvudräkning, säga att Kaffe kom till London 1964 när han var 20 år. Han var snarare 27, eftersom han är född 1937. (Johanne, inte heller så haj på huvudräkning, nickar bara instämmande. )

Mera som nämns är Kattkudden som Heléne broderade och gav sin syster i födelsedagspresent.
Kaffe samarbetade med Rowan i många år. Här är ett tidigt kit som nu är sällsynt.

Här är alla träffarna man får på Kaffe Fassett på Ravelry.

Aftonkappan på Victoria and Albert Museum är förstås helt fantastisk, liksom tröjan med de Fåvitska Jungfrurna. För att inte tala om halsduken!

Den unge Kaffe blev mycket känd och uppmärksammad på 1980-talet. Johanne har en "liten gnagande misstanke" om att en del av det berodde på att han var man som verkade inom ett traditionellt kvinnligt område. Men inte bara det förstås – han är ju en exceptionell begåvning som också revolutionerat stickningen på sitt eget vis.


Bok från 1987 som Johanne läser ur i avsnittet.

Kaffe är nu över 80 år men still going strong. Han turnerar med föreläsningar och workshops över hela världen tillsammans med sin partner och kompanjon Brandon Mably.

Bild lånad från australiska Material Obession,
en föreläsning tidigare i år.

Vi avslutar med att prata om att Få Betalt – (Ta Betalt) ett ämne som alltid känns lite pirrigt att ge sig ut i när det gäller handarbete. Och att försöka försörja sig på stickning. Vi tog Ulla Enquists tröja från en utställning 2009 som exempel.

Bilden är tyvärr i mycket dålig kvalitet. Men så här står det; stickningen har tagit 114 timmar och med en timpeng på 100 kr, sociala avgifter, materialkostnad landar koftans pris på 15 739 kr.
Inkluderas även utställningsarvode och moms kostar den 28 035 kr.

Vi pratar också om att sätta pris på sin kunskap, att den faktiskt är värd något. Och varför att ställa upp gratis "för att det är bra för din marknadsföring"är en dålig idé.

Allra sist kommer en nyinspelad avslutning där vi pratar mer om stickande män och pengar efter att ha läst många intressanta kommentarer om ämnet på ett Facebookinlägg av Annemor Sundbø. (Även hon värd ett eget poddavsnitt så småningom).

Vi tipsar också om de här bra sakerna:

Shetland möter Halland, kurs 7-8 april hos Knit One Purr One utanför Falkenberg – det finns några platser kvar!
Stickstämma 2018 på Biskops-Arnö. Nu kan man ha tur och få en restplats på en del kurser.

En av Johannes kurser på stickstämman
är om att sticka med pärlor.

En av Helénes kurser på Biskos-Arnö är den kära gamla

"Sticka mönster och våga klippa"

Res till Irland, och Aranöarna, med Johanne 21-26 maj! Följer du med får du lyssna på Kate Davies och vara med på en ny garnfestival i Dublin.

Och häng på Tant Koftas nya projekt #den runda filten till förmån för PLAN Sverige – som samlar in pengar för att flickorna få en möjlighet att gå i skolan.

Det här matiga avsnittet vill du bara inte missa!

57. Wålstedts - en spinnande saga!

58. BREAKING NEWS: Gammal vante blev ännu äldre!

59. Hemligheten med det mjuka garnet...

60. Koftan i guldgarn

61. Sticka en kulturkofta!

62. Önskeavsnittet

63. Höstens nya, heta boktips!

64. Sticka Ivars flätor!

65. Svensk stickhistoria skrivs om!

66. Roliga timmen

67. Den ultimata önskelistan

Mysteriemössan 3 del 1

Mysteriemössan del 1

68. Tappade maskor och massor av tips!

Mysteriemössan del 2 klar!

Mysteriemössan del 3 klar

69. Karin Kahnlund – drottning av tvåändsstickning

70. Stickpoesi från Norge

71. Stoppa hålet med lagningsaktivisten Leili!

72. Tack för Kaffe!